Tja så är det nog. Som det nu ser ut så är den politiska kartan upp och ner. Det innebär att tidigare så har alltid socialdemokraterna toppat opinionen i april-maj. Nu är siffrorna så möjligheten att vi nu växer fram till den 9 september är inte helt osannolik. Men självklart finns det saker som förbryllar. 

De manliga LO-medlemamrna har alltid tjatat på att det är för mycket akademiker inom partiet. Nu leds partiet av en svetsare och då vänder de honom ryggen och går till en arbetarfientlig akademiker som heter Jimmie Åkesson. LO och dess förbund har en hemläxa att göra. En del handlar om den bristande fackliga-politiska samverkan. Jag märker det lokalt hur LO-förbunden driver en egen valrörelse. Men utan kännedom om de lokala kandidaterna och vilken politik som drivs lokalt. Det är en markant skillnad sedan två valrörelser tillbaka. Ska arbetarrörelsen fortsättningsvis hänga samman måste det ske mer lokala möten där vi resonerar om vilka politiska förslag som behöver drivas.