Ordet katastrof hör vi då och då. Vi ska lära och vi ska förhindra framtida katastrofer. Men kan vi det? Ligger inte det i sakens natur att det blir just katastrof för att vi inte kan förbereda oss. Visst kan vi lindra men hindra? Visst kan vi genom mänskliga beslut på sikt minska risken för naturkatastrofer och klimathot. Men de åtgärder som måste till, finns det inget stöd för i vardagen. Rent teoretiskt kan vi förstå att nått måste göras, men inte på min gata och inte i min livsstil… 

Tsunami, bränder, översvämningar och torka kommer vi inte kunna förhindra. Vi kan lindra och se till att effekterna inte blir för allvarliga. På sikt så handlar det om att vi måste ställa om vårt sätta att leva. Hotet om terror och krig kan minska om vi ser till att bekämpa fattigdomen och svälten som leder folk till desperata handlingar och grupper som utnyttjar dem.

Valrörelsen som är i antågande borde mer handla om hur vi får ett samhälle som klarar morgondagens utmaningar än procentsatser på skatten. Hur vi bygger ett samhälle där alla har en roll att spela och där alla känner sig delaktiga. Ett samhälle där det är självklart med eftergifter för att klimatet och grannen ska klara sig. Ett samhälle där fokuset inte är på fler poliser och fler brandflyg, utan på utveckling och gemenskap.

Men i Vimmerby kommer vi dividera om antalet avdelningar på en kommande förskola. Hur många politiker ska det vara och är det värda ett arvode eller ska de betala för sig? Inom sjukvården kommer det debatteras antalet platser på våra sjukhus istället för att resonera kring människan som helhet. Mycket för att väljarna fastnar vid de små frågorna som ligger dem nära. Det handlar om cykelställ och lyktstolpar. Men har inte vi i politiken också en folkbildande skyldighet att lyfta och resonera kring de större frågorna.

Nu fortsätter jag ledigheten ett tag till och kanske det blir nått mer inlägg innan valrörelsen eller så blir det inte det?…