Ca 2 miljoner medborgare får varje år ta del av folkbildningen i Sverige. Det är med andra ord en stor mötesplats som både ger utbildning, bildning, upplevelser och nya möten med grupper som man aldrig hade förväntat sig. Folkhögskolorna lyckas nå de ungdomar som inte gymnasiet eller arbetsförmedlingen når och folkhögskolan ger dem verktyg för att forma sin egen framtid till vidare studier eller arbete. Studieförbunden som är inne och ger våra nyanlända svenska från dag ett så att de snabbare kan integreras i samhället den dag de blir klart att de får stanna kvar. Otroliga resultat visar folkbildningen på och det statliga bidraget är på ca 4,4 miljarder. 

Kritiker tycker nu att Folkbildningsrådet ska läggas ner. De saknar den statliga myndighetsstrukturen. Tror man verkligen att folkbildningen hade fungerat och överlevt 150 år med en fast myndighetsstruktur. När Statskontoret utvärderar folkbildningen så är de själva förvånade hur positiva de är i sitt rapportskrivande gentemot de övriga rapporter som de brukar skriva. De menar att just den här friheten att själva, utan pålagor, möta framtidens utmaningar är en av folkbildningens styrkor. 

Folkbildningsrådet har idag tre medlemmar. Det är SKL utifrån ägare av regionägda folkhögskolor, RIO som är rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt studieförbunden i samverkan. Årsmötet väljer en oväld styrelse som inte representerar medlemmarna utan sitter på sina egna mandat och kompetenser. Vi medlemmar vill nu göra en utvärdering av Folkbildningsrådet för att se hur vi kan fortsätta utveckla modellen som vi anser är framgångsrik. Transparens är ett av de ord som finns med i det framtida rådet. 

Men tillbaka till folkbildning och vad är det? Den enkla förklaringen är att folk bildar folk. Folkhögskolan är en utbildningsform för vuxna där man söker sig frivilligt och har en frihet utan kurs-, eller läroplaner. Det är den enskildes önskemål och behov som står in centrum under den bildningsresa som åren på folkhögskola är. Folkbildning handlar inte bara om resultat som är mätbara. Det handlar om den enskilde egen livsresa att veta vem man är och vad man vill. Många oavsett ålder har ingen aning vem de är och vad de vill. Den resa kan ses som flum för en betraktare utifrån. Men vad händer med dessa individer om inte folkbildningen finns. 

De flesta replokaler i landet står studieförbunden bakom. Utan folkbildningen och studiecirkeln så fanns inte det svenska musikundret. Folkhögskolorna fungerar både som preparandkurs för högre konstnärliga utbildningar och även som en kreativ öppnare för de som gått en högre utbildning. 

Finns det brister inom folkbildningen så är svaret självklart ja. Och behöver vi se över det egna systemet för att upptäcka bristerna så är svaret ja. Det handlar om respekt för skattemedel, men också en solidaritet med oss folkbildare som verkar inom systemet. Är svaret på dessa brister att lägga ner folkbildningsrådet och dela upp studieförbund och folkhögskolor i två skilda myndigheter? Nä absolut inte. Styrkan är just att vi inte ligger i en ren myndighetsstruktur och den frihet som det ger, vilket ger den kvickfothet som gör att vi ställer om och möter samhällets utmaningar så snabbt som ingen annan del av samhället klarar av. Friheten att inte ha tryckta order och planer är styrkan med folkbildningen. Staten styr folkbildningen genom tillit. Det är allt fler delar av samhället som pratar om tillitsstyrning och då låta folkbildningen lämna det för att det finns några brister bland rådets medlemmar. Brister och brottslig hantering av skattemedel kan aldrig accepteras och ska beivras omedelbart. Men vi behöver bli mer transparenta och det är en diskussion som pågår inom folkbildningens olika grenar. Som alla verksamheter som får finansiering av skattemedel måste det finnas en bra och rak linje hur dessa medel nyttjas. Den fråga som återkommer är föreningsfriheten och vad gränserna där går. Min personliga uppfattning är att transparens och öppenhet kring hur skattemedel används kommer högt på prioriteringslistan. 

Folkbildningens aktörer finns idag på de ställen i landet där utbildningsbehoven är som störst. Folkbildningen når de som inte den ordinarie skolan eller arbetsförmedlingen klarar av att nå och stötta. Notera att de platser som finns anvisade till folkhögskolan genom arbetsförmedlingens försorg fylls inte och med andra ord så finns det pengar över som inte kommer de arbetssökande till del. Om folkhögskolan själva fick ett större ansvar för rekryteringen så är det min bestämda uppfattning att resultaten skulle bli bättre och än fler skulle få verktyg framtiden.

Avslutningsvis så är jag tillbaka på rubriken om att leka demokrati. Folkbildningen är en gigantiskt demokratiskola. Folkbildningens uppgift är inte bara att lära ut demokrati utan också leva demokrati. Generellt så är vi otroligt framgångsrika med detta. Med rapporten ”När tilliten prövas” av Erik Amnå som beställs av Folkbildningsrådet, så finns det noterat att studieförbundet Ibn Rushd i delar brister kring demokrati, jämställdhet i sin organisation, men att man i sina cirklar når kvinnor som få hade kunnat nå och ger dem verktyg till integration i samhället. Så brister finns och de ska självklart förbättras, men om man ställer det i förhållande till vad som folkbildningen lyckas med så är min slutsats att vinsterna med bred marginal övervinner de brister som finns. Självklart så behöver vi göra förändringar och förbättringar. Men till mer styrning och regler är inte vägen framåt. 

Så den svenska modellen med tillitsstyrning av stora delar av civilsamhället, där idrotten och folkbildningen finns, fungerade då och fungerar nu. Det är två delar som är viktiga för att klara samhällets utmaningar med integration och utanförskap. Två delar som är viktiga spelare för att minska brottslighet och gängkriminalitet. Så styr inte upp mer, utan följ upp hur skattemedel används. Utvärdera och utveckla så vi kan få till ett tryggare, friskare och mer bildat samhälle.