Hur lång är armen i kulturpolitiken?

I kulturpolitiken pratar man ofta om en armlängds avstånd. Ett uttryck som kom fram i England efter 2:a världskriget när man såg hur nazisterna i Tyskland nyttjat kulturen för att få igenom sin politik. Vi kan se hur SD nu alltmer närmar sig gränsen för vad man kan kalla avstånd. Ärmen blir allt kortare och det gör att vi även på den demokratiska sidan närmar oss att lägga sig i för vår iver för att nå avståndet.

Definitionen av en armlängds avstånd är inte enkel. Varje individ har sin egen längd på armen och med det också sin egen definition vad gränsen för allmänt tyckande kring kulturen och var man lägger sig i det kreativa skapandet. Många av våra styrelser kring kulturen har politiker med. Där är det viktigt att rågången är tydlig. Styrelsens roll är att aldrig lägga sig i den konstnärliga processen, utan att se till att förutsättningarna finns. Det handlar om lokaler, ekonomi och att skydda processen så den kan arbeta förutsättningslöst.

Bra kultur ska skava och väcka engagemang och känslor. Ibland gillar vi det vi ser och ibland blir vi förbannade och båda delarna är lika bra. Kultur och konst som inte berör spelar ingen roll. Så när SD lyfter frågan om konst man bara myser och mår bra av så har de missat syftet. Det är den provokativa konsten som får oss att tänka till och reflektera över samhället och vår egen roll. Det är där som nya tankar föds och det är där som den kritiska granskningen av makten och företeelser finns. Jag förstår om det kan oroa SD och få dem att vilja förbjuda det offentligas stöd till detta. Men beviset på en fungerande demokrati är just kulturens frihet att sparka åt alla håll. Det är nämligen kulturen och media som är det första som hotas när auktoritära ledare/rörelser tar makten. Vi ser det i Polen och Ungern som nära exempel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.