Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och även Göran Persson är socialdemokratiska ledare som nämns i debatten från höger till vänster. Någonstans så finns drömmen om det socialdemokratiska folkhemmet i varje politiskt parti. Det visar på att de socialdemokratiska idéerna fortfarande är aktuella och gångbara. Men det stora frågetecknet är om det socialdemokratiska partiet är lika aktuellt och gångbart?… 

Ett krympande parti som varit statsbärande under i stort sett hela 1900-talet och en bra bit in på 2000-talet. Men någonstans så gick det fel. Ideutvecklandet hämnades av och välfärdsbyggandet gjorde att de tidigare konfliktytorna som var partiets syresättning inte var lika framträdande och tydliga för var man. Folket sökte nya konfliktytor och med hjälp av högerpopulistiska krafter så var det invandringen som hotade vardagen. Kapitalet var plötsligt en själsfrände och inte den som tog arbetarnas friheter som man slagits för. Hur den fackliga rörelsen trängs tillbaka och inte klarat att fånga de nya utmaningarna på arbetsplatserna med inhyrd personal och medarbetare som plötsligt kommer tillbaka som underleverantör utan ett socialt skyddsnät. 

Världen ser annorlunda ut på utan men under så finns fortfarande de gamla konfliktytorna. Kapitalet och kampen om råvaror. Hotet om en angripande religion har alltid funnits på plats och kommer säkert över överskådlig framtid finnas där. Ibland är hotet mer relevant än innan. Men åter så är grunden för mig som demokratisk socialist är extrema rörelser något som man söker sig till för att bli sedd och bekräftad. Kan inte samhället svara upp på det så söker man sig bort från det demokratiska samhället till den hand som fångar en oavsett vad dess ideologiska syften är. 

Men åter till de socialdemokratiska idéerna som lyfts från både vänster och höger. Men det naturliga partiet för idéerna backar i sin tanke och i sitt mod. Småpartier tar utrymme och ger det största partiet, socialdemokraterna, en feghet att stå för sin egen politik. Devisen om att är man stor ska man vara snäll har gått för långt. Det behövs en återfunnen kaxighet om att vi har lösningar på dagens problem. Att vi måste klara att både vara statsbärande och ideutvecklande. Det var Göran Persson med sitt ”Gröna folkhem” som var den sista som pekande ut en färdriktning. Tyvärr så tog inte partiet bollen och nu är det andra rörelser som slår sig fram i klimatdebatten, där vi inte känns relevanta. Men det är för mig självklart att socialdemokratin med en stark stat, ett starkt folkrörelse samhälle i samklang med marknaden som klarar omställningen. I dagsläget är det endast socialdemokratin som har den ideologiska bottnen att stå på. Men som parti känns vi osäkra om det håller. 

Det socialdemokratiska partiet måste lyssna på professionerna och inte nätets tyckare. I brott och straff skriks det på mer poliser, längre straff, medan professionen skriker på fritidsgårdar och fritidsledare. Men tillsätter vi 10 000 fritidsledare? Självklart så ska det finnas poliser som kan få ordning på gator och torg, men om vi inte satsar på det förebyggandet så kommer det inte hjälpa med hur många poliser och fängelser som helst. Grunden är så enkel som att se till att varje unge klarar skolan, får en sysselsättning antingen arbete eller en vettig fritid (helst både och). Så grunden är skolan, arbete, fritiden och föreningslivet. 

När det gäller integrationen gäller det att hålla fler bollar i luften. Visst finns det områden som har problem med för många nyanlända som man inte klarar av att ge bra förutsättningar för en integration till det svenska samhället. Men det finns många orter som inte känner igen sig i de problembilder som målas upp i media och på nätet. Bristen på arbetskraft inom många olika yrken gör att vi inte kommer klara pusslet utan tillskott utifrån. Människor i arbetsför ålder är för få. Välfärden skriker om fler händer samtidigt som industrin kommer behöva fler händer oavsett hur snabbt robotiseringen sker. Det behövs inte en politik för detta utan helt olika lösningar. Ta som exempel Vimmerby och Hultsfred. Två kommuner som ligger grannar. Hultsfred som fick stänga gränsen för att man inte klarade anstormningen av flyktingar. Medan Vimmerby knappt märkt av flyktingvågen. Så ser hela Sverige ut och utifrån detta så måste vi finna de lokala/regionala lösningarna med statligt stöd, för kommunerna klarar inte själva att lösa problemen. 

Avslutande så kommer ett konfliktområde under 2020 och framåt vara kulturen. Det handlar om två delar (minst). Dels synen på kulturen i samhället. Det andra är besparingar utifrån resurser. När det gäller synen på så måste socialdemokraterna vara tydliga. Kulturen har ett egenvärde i ett samhälle och behöver inte försvarar utifrån nån nyttoprincip eller att de ger tillväxt, även om så är fallet. Kulturen är grunden i ett demokratiskt samhällsbygge. Det är med kulturen som vi ger de normer och grunder som samhället byggs på. För mig måste kulturen och de estetiska få en mer framträdande roll. När vi är säkra på vårt kulturarv så är vi också mer öppna för att ta till oss det nya. Men till skillnad mot de högerpopulistiska är inte det socialdemokratiska kulturarvet något fastlåst utan något som hela tiden förändras utifrån intryck och påverkan från andra. Så har den svenska historien alltid varit och kommer även så förbli framåt. Missar vi på den nyfikenheten och öppenheten kommer utvecklingen att vridas tillbaka och vi kommer inte längre vara en framstående nation som vi kan var stolta över. 

Om vi sedan ser på sparbeting så är det enkelt att förstå att kulturen är för kommuner och regioner ett frivilligt uppdrag. Men att svälta ut kulturen kommer leda till ökade kostnader i andra delar. Kultur, folkbildning och föreningsliv är sociala investeringar som betalar sig över tid. Investeringar som minskar de sociala spänningarna i ett samhälle. Det är inte effekter som vi kan se dag ett utan det tar ett tag men vi vet att de finns där. En fråga är hur ska detta finansieras över tid. Vi vet att kommunernas resurser är små och behoven inom skolan och äldreomsorgen är gigantiska. Kan en kommun klara ekvationen att satsa på båda delarna eller behövs det ett annat sätt att få det att fungera? Staten är idag med och finansiera den regional kulturen (även om inte uppräkningen räcker till och regionerna får ta ett allt större ansvar än vad som var tänkt) Kan det finnas delar i en kommun som staten bör ta ett större finansieringsansvar för?

2020 kan mycket väl bli socialdemokratins år. Men frågan är om det blir det socialdemokratiska partiets år? Ett parti börjar på noll och slutar på noll. De politiska idéerna lever dock vidare och en ny bärare med dem. Men, jag har svårt att se att någon annan på ett relevant sätt ska kunna bära de socialdemokratiska idéerna än partiet. Men då måste de tas fram ett mod att våga stå för de ideér som omfamnas av stora delar av medborgarna. Att våga finna den nya lösningar på dagens problem utifrån vår socialdemokratiska ryggrad. Lita mer på professionerna än tyckare på PR-byråer och sociala medier.