Idag är det första maj. Arbetarnas dag. En dag då vi lyfter blicken för de som bygger landet. Men i år går även kapitalet bakom de röda fanorna. Inte så att de själva vet om det men de går där, kanske inte blicken mot skyn men ändå, de går där bakom en uppsjö av röda fanor och slagord om det starka samhället som vi bygger tillsammans…

I sämre tider eller när det är hotfullt så kommer ropen på staten som ska ta oss vidare. Ropen på den starka staten kommer sällan från kapitalet och högern i goda tider. Men faktum är att det är i goda tider som man bygger den starka staten. Hade vi inte haft en socialdemokratisk regering som prioriterat satsningar på välfärden framför generösa skattesänkningar till de som har mest i samhället hade det inte varit möjligt att agera när Covid-19 kom. När moderater och kristdemokrater skriker på mer stöd och bidrag till företagen så är det tomma skrik. För hade de suttit vid makten hade det inte funnits en stark stat som hade samlat i ladorna. De hade tömt ladorna, som de gjort så många gånger förr när de suttit vid makten. Det är inte bara okunskap att styra ett land utan det handlar också om en ideologi som inte vill ha en stark stat. Den enskilde ska klara sitt eget liv och solidaritet mellan folk är något som de inte vill kännas vid. 

Även kapitalet med sina organisationer ogillar staten och samhället när det går bra. Oftast tack vare politiska beslut som de inte vill vara medvetna om. Men när det är sämre tider så duger staten och dess resurser. Plötsligt så är man goda bidragsmottagare och inga motkrav ska ställas. Lyssnar vi på moderaterna så är alla som tar bidrag (dvs fattiga och arbetslösa) slöa som inte klarar sig själva och bidragen ska sättas med skarpa krav och piskorna ska råda. Men när det gäller företagen så är det bra en låt gå mentalitet som råder. Vill bara förtydliga att jag tycker det är självklart att företagen behöver stöd i dessa tider, men att nånstans så kan man behöva krav när vi går tillbaka till mer vanliga tider. 

Jag tror på den starka staten och det gemensamma samhället där vi ställer upp för varandra under goda, som dåliga tider. Att vara en demokratisk socialist har visat sig vara en bra politisk inriktning. En politik som bygger på att vi sätter upp gemensamma regler som man följer. Att målet inte är ett gemensamt ägande utan gemensamma regler och ett ansvar att dela med sig. Detta gör vi genom skatt och transfereringar. Klok politik är att spara i ladorna under goda tider. Inte brutala skattesänkningar eller generösa bidrag till medelklassens verandor och pooler. Detta går också att stödet som nu ges till företagen i pandemitider måste utformas så att de kan tas bort när vi kommer till bättre tider. Det finns alltid en risk att dopa en bransch i välvilja som sedan blir svår att ta bort. ROT-avdraget är ett sådant typiskt exempel. Det infördes av en socialdemokratisk regering för att klara en lågkonjunktur genom att hålla liv i byggsektorn som är viktig för många andra sektorer i samhället. Men den moderatledda regeringen klarade inte att ta bort avdraget i högkonjunktur och ni finns inte det verktyget kvar när det behövs. Ett tydligt exempel på en insats som gick fel när den inte togs bort vid bättre konjunktur. Men inte hör vi näringslivet gnälla över detta bidrag till sin sektor… 

Som avslutning så går vi alla idag under de röda fanorna, på arbetarnas dag. Arbetarrörelsen har styrt landet i stort sett sedan den allmänna rösträtten infördes. Vi har byggt ett starkt samhälle som klarat de påfrestningar som vi åsamkats oss genom åren. Vi har efter de borgliga åren fått bygga upp igen och igen. 

Så utan en socialdemokratiskt ledd regering hade ingången för att klara den kris varit betydligt sämre. Att moderater och kristdemokrater vill mer är ju bara en klassisk politik i opposition, för vi vet ju att hade de styrt hade vi inte haft en krona att satsa på företagen och välfärden. Det är kapitalet medvetna om, då de inte är dumma och därför finns de med under de röda fanorna, även om de inte höjer blicken och spänner näven till kamp…