Rosor och pandemi i min borg…

Sakta så slår rosen ut. Bladen i dess skimrande färger ger livet hopp. En angenäm doft letar sig runt i trädgården från den ensamma rosen som snabbt får sällskap av vänner.

Det är svensk sommar och i trädgården finns inte pandemin och Corona lyser med sin frånvaro. Min trädgård blir min borg. Jag gömmer mig bakom den taggiga häcken för en omvärld som inte klara den fysiska distansen. Jag har gjort försök att lämna min borg, men ack.

Människan är i många stycken knäpp. Trots påbuden från riket så står de omfamnande och trängande runt grytan. Varför är min fråga? Varför kan man inte förstå att man inte är osårbar. Vi har alla vår Akilleshäl.

Jag går i min trädgård känner taggarna från rosorna mot min hud. Det gör mig påmind om min sårbarhet.

Sakta så funderar jag på morgondagen. Men finner inga svar.

Sätter mig i skuggan läser om gårdagens historier och tänker att det löser sig nog om jag får vara kvar i min borg bland de doftande rosorna. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.