Snart börjar partierna sitt valarbete. Till en början i kulisserna. Strategier ska fram. Målgrupper ska analyseras och framförallt ska listor till de olika valen fastställas. Men vilken valrörelse kommer vi ha? Att knacka dörr och torgmöten känns idag främmande? Men en valrörelse på nätet, hur blir den?

Skrollande igenom en del kommentarsfält på nätet idag och blev skrämd över samtalstonen. Och det är från högerns trollfabriker som tonläget sätts. Det går inte att föra ett vettigt samtal utan påhopp. Visst kan man säga att man kan välja bort detta. Men om nästa val i stora delar kommer ske på internet så är det svårt att säga till väljarna eller kandidater att välja bort. Hur hanterar vi då hatet och fake news?

Frågan har blivit relevant i efterdyningarna av valet i USA. Där den högerextrema mobben mobiliserade attacken på demokratins högborg, med understöd av den avgående presidenten, Trump. Sociala media företagen har agerat och stängt av personer och grupper som de anser inte följer företagens regler kring publicering på deras plattformar. I ett första skeende så kändes det klokt. Dessa ivrare av våld och motsättningar hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Men sedan så kommer frågan. Idag är det dessa tankar och idéer som stoppas, men vilka tankar stoppas imorgon? Kan man sätta en gräns?

Men så har det alltid varit. Radio, TV eller tidningar har aldrig publicerat allt och alla. De har gallrat och sorterats genom åren. Vet när jag flyttade till Vimmerby var partikamraterna förbannade på att de inte fick in vad de ville i tidningen, som i det närmaste hade monopol i kommunen.

Arbetarrörelsen förstod tidigt att om man ville komma fram med sina åsikter så behövde man skapa sina egna plattformar. Man startade tidningar, bokförlag, tankesmedjor. Man byggde folkets hus för att mötas, Man skapande försäkringsbolag och arbetsmarknadsförsäkringar för att fackliga skulle våga driva sina åsikter utan att bli ställd på bar backe. Högern tog vid och drog igång Timbro och övriga verksamheter för att nå ut med sina budskap.

Idag är det SD som bygger sina plattformar. Allt från tankemsmedja (Som jag tror inte publicerat något, utan bara gapat högt) till sina tidskrifter.

Det som idag skiljer byggande är finansieringen där de som ligger SD nära har en gräsrotsfinansiering i stora delar. Medan arbetarrörelsen och den etablerade högern bygger på ägarbidrag. Visst finns undantagen, det gör det alltid.

Valet är i september 2022. Det är en kort tid om man inte redan har etablerade kanaler på nätet. Att idag börja fundera på att skapa en plattform är sent, utan bör i så fall handla om valet 2026… Men det som vi kan göra är att utbilda för att finnas i de kanaler som finns. Lära oss nyttja befintliga plattformar antingen de är våra egna eller någon av de stora privata. Hur blir man framgångsrik på Facebook eller Twitter.

Vi har ett antal partikamrater som fantastiska på debatten på nätet och som ger sig in i kommentarsfälten och tar sig an samtalet. De ser till att ha en bra samtalston trots att de möts av hat. Hur blir vi så starka att vi är fler som tar det demokratiska samtalet trots att vi möts av hat och antidemokratiska krafter. Mitt eget löfte är just att våga ge sig in med vad man tycker. Många gånger så räcker en sansad kommentar för att bryta en negativ tråd. Eller åtminstone få till fler som tycker som du. Ibland är det bra att veta att man inte skriver för trollen utan de tysta läsande gruppen som fortfarande söker sin åsikt. Då behöver de möta något annat än hatet mot grupper. Ibland en förklaring av komplexiteten i frågorna som till synes ses så enkla med det enkla svaret släng ut dem, kicka dem…

Några tankar en tisdag i februari. Men idag är valet vilket ovalt soffbord som ska smycka vardagsrummet. Ibland är de små valen de mest komplicerade…