Våren, värmen, ljuset och solens strålar som strilar ner mellan trädens grenar som fylls av små ljusgröna blad som sakta växer fram för att ge oss den skuggan som vi sitter och läser en bok i. Nånstans så ger våren hopp. Hopp i en annars dyster tid. Vi ser hur orättvisorna och ojämlikheten växer runt om oss. Avståndet mellan dem som har de de som inte har växer. Det finns i folks medvetande en tanke om att göra världen mer rättvis. Men samtidigt så premieras partier som går i motsatt riktning.

Värmen gör att kortbyxorna är på och strumporna kastade. En ljus och varm tid till mötes. I mörkret så stiger vi mot ljusa tider sjunger arbetarerörelsen och så var det. Sakta så tog vi välfärdsseger efter välfärdsseger. Det tog tid och det var inte enkelt. Val efter val. Sökande efter majoriteter, folkomröstningar. Sakta så byggde vi landet i gärning och ord. Men så hände något.

Idag slår plommonträdet ut. Det täcks av vita blommor och vi väntar på surret från humlor och bin som ska hjälpa oss med frukten. Det började med en tanke om att plötsligt inte ägde samtiden själva. Att någon annan kraft fanns som vi var tvungna att förhålla oss till. Lika plötsligt som högern förhållit sig till den gryende arbetarerörelsen med ledord som demokrati, solidaritet och jämnlikhet så fanns en annan makt med motsatta ideal där. Det började med sköt dig själv och varje egens lyckans smed. Till en utveckling där det alltid är nån annans fel att pengarna inte finns eller att våldet finns. De där, som inte är som vi…

Gräset tar sakta makten över mossan utveckling i gräsmattan. Med näring så växer de gröna stråna över mossan. En stilla undran är om vi kunde vända skutan i början på förra seklet. Vad är det som säger att det inte går igen? Att påstå att det finns naturlagar, utöver det sker i min trädgård, köper jag inte riktigt. Ekonomi, rättvisa, demokrati, landsgränser är alla beslut från och av människor. Det innebär enkelt att nya beslut kan fattas som ändrar färdriktning. Men finns modet? Men finns idéen om ett annat samhälle? Har vi blivit bekväma om att ta fighten?

Jag erkänner att jag i många stycken givit upp fighten om maskrosorna i gräsmattan. Jag försöker hålla undan de största störande exemplaren. Men de är ju vackra och vad roligt som barn man kan ha med dem. Maskrosvin har jag aldrig provat. Jag tror det är dags att samla oss. Att inte vara så nervösa för vad andra ska tro om oss. Det viktiga är vad vi själva tror om oss. Sakta stiga vi åter mot ljuset och inte allt vi vilja bli, upp till kamp och så rensar vi rabatterna innan regnet kommer…