Vilken demokrati vill vi ha i Vimmerby?

Det behövs inte längre en politik som leder i Vimmerby utan det räcker med tjänstemän som utifrån kommentarer i sociala medier, insändare och protestskrivelser styr kommunen. Enkelt och ingen behöver ställas till svar när det inte går som man själv vill då man alltid får som man själv vill. Inget kommer byggas på min gata utan alltid på någon annans gata. Andra bestämmer och politiken får ta ansvaret om det går åt fanders. Känns detta bra eller behöver vi tänka till?

Vimmerby behöver en bred diskussion om ordet demokrati, hur det fungerar och ska fungera i Vimmerby. Ska vi lämna den representativa demokratin och gå till direktdemokrati? Eller en märklig kombination? Eller är demokratin ute på konsultativ nivå i grupper som anser sig företräda medborgarna? Grunden till min egen fundering är de senaste årens turer inom politiken och utvecklingen. Vi har resan kring förslaget till ändrad skolstruktur som gick till en folkomröstning. Politiken valde att följa resultatet, men om man granskar resultatet så var det inte övervägande berörda barnfamiljer som röstade utan kommunens äldre befolkning. Barnfamiljerna valde bort att rösta, varför vet vi inte. Det kan ha berott på att de litade på politikens förslag om skolnedläggningar. Debatten var hätsk på sina ställen och det skrämde förtroendevalda som valde att kliva av uppdrag. Att finna nya medborgare som vill ta på sig demokratiskt uppdrag är svårt. Vidare så finner man vägar runt partierna för att lägga förslag och besluta. Medborgarförslag är ett otyg. Varför ska man engagera sig i partier när man kan lägga sina förslag direkt till den beslutade församlingen? Förr så samlade man ihop förslag som bröts på partiernas möten innan det formulerades till ett förslag/motion som gick in för att brytas med andra partier och tjänstemän som granskade förslagen utifrån lagar, regler och möjligheter. Det gick långsammare, men fler fick vara med och ta del av samtalet kring förslagen och jag misstänker att en del tokigheter hann försvinna under den tid det tog att gå från förslag till beslut.

För om vi nu går åt ett håll med mindre representativ demokrati så måste vi ta ställning till ansvarsfrågan. Vi kan inte förskjuta makt till medborgarna eller andra grupper och det fortfarande är de förtroendevalda politikerna som ställs till svars och får ansvaret prövat.

Det stora problemet som jag ser är att alla tror de kan leda och styra en kommun/landsting/region. Men är det så? Kan alla leda ett företag, en förening? Nix. Alla uppdrag kräver sin kompetens. Ibland formell och ibland informell. Att sitta som förtroendevald i kommunen kräver en kombination. Även om det inte finns gymnasieprogram eller högskoleutbildning till kommunpolitiker så måste man ha ett hum om ekonomi, samhällsplanering, skola, omsorg, vård, kultur, fritid mm. Men man behöver också en politisk grundövertygelse om vilket håll man vill att samhället ska utvecklas åt. Det som vi kallar partipolitik och ideologi. Det ständiga ”ni måste verka för kommunens bästa” är en sanning som alltid finns med men som ser olika ut beroende på vilken ideologisk grund man står på. Tror man kommunen utvecklas bäst av att man privatiserar det mesta av verksamheterna eller att allt sköts av det gemensamma?

Om man hela tiden låter medborgarna med medborgarförslag, folkomröstningar, insändare och protestlistor styra kommunen. Hur ska då ansvaret prövas? Om det blir galet ska då medborgarna inte få ansvarsfrihet av revisorerna?

Sedan så är det så att utvecklingen, tyvärr, går åt ett håll där frågorna blir allt mer komplexa. Ta som exempel avtalen gällande försäljningen av Kulturkvarteret Astrid Lindgrens Näs AB. 153 sidor med juridisk avtalstext fördelat på en massa olika avtal avhängiga av varann.

Som förtroendevald ska du ha tid att sätta dig in i, dra slutsatser av, göra analyser och finna kontrollfrågor. Visst finns det tjänstemän omkring dig. Men du måste också våga ta ansvar och fatta beslut. Vidare så ska du sedan kunna redogöra för media och allmänhet vad du beslutat och vad det innebär. Våga stå för beslutet även om det möter kritik från vissa grupper. Här är det viktigt att kunna se mellan raderna. Är det folkstorm eller några högröstade medborgare som skriker?

Så när besluten flyttas till andra sammanhang och vi inte förändrar ansvarsbiten är det omöjligt att de förtroendevalda ska kunna ge svar. Inte heller kan medborgarna ställa politiken till svars om politiken inte får hela ansvaret för beslutsprocessen. Sedan så är det frågan om medborgardialog. Dialog ja, men inte medborgarbeslut. Problemet är att medborgarna många gånger uppfattar dialogen som ”gör som vi säger” och blir det inte så är det misstroende mot de förtroendevalda. ”Ni lyssnar ju inte…”, hur många gånger hör vi inte detta. Skoldebatten är ett lysande sådant exempel. Ska också erkänna att politiken har brister i kommunikation, pedagogik och retorik. Men dialog innebär också att medborgarna lyssnar och försöker ta till sig det som de förtroendevalda har med sig. Vi, eller i alla fall jag, lyssnar analyserar och förändrar min inställning till de idéer som vi sitter med. Men på ett förslag kan det finnas tio olika viljor och då får man finna vägar fram som gör att vissa blir mera nöjda och andra mindre. Att som förtroendevald tro att man ska göra alla glada och vara en form av jultomte är bara en dröm. Detta blir särskilt aktuellt när resurserna minskar och är knapra. Att lägga ner, strukturera om är inte tillåtet. Jo kommer man säga, men i samma andetag ”inte på min gata/i min verksamhet”.

Om vi sedan går över till politiken som sker i stadshuset så har en rädsla för konfrontation växt fram. Med överenskommelser om hur vi ska vara mot varandra och att ”alltid” söka det enande förslaget, om Vimmerbys bästa, så har en handlingsförlamning slagit till. Någonstans så håller partiernas skillnader och profiler på att raderas ut. Jag tycker vi har en alldeles för dålig politisk debatt och allt för få voteringar. Ty det är friskhetstecken i en demokrati att idéer bryts och testas. Det är inte ”pajkastning”. Det ska dock erkännas att en majoritet som består av moderater och socialdemokrater inte gör debatten lättare. Två partier som ideologiskt bör stå på var sin sida. Krocken mellan ideologi och pragmatism är inte alltid lätt. På resan så har politiken blivit allt för defensiv och skjutits tillbaka. Ett antal försök har gjorts från majoriteten att visa på visioner. Men stödet från tjänstemännen har inte varit helhjärtat, vilket lett till att man inte orkat gå vidare. Makten har med detta förskjutits bort från den politiska arenan till andra mindre demokratiska arenor.

Debatten gick hög under majoritetens förslag att minska på antalet skolenheter och debatten var på sina ställen riktigt smutsig och skitig. Men det som är viktigt att påpeka var att det var medborgare som var drivande i den skitiga debatten. Inte partiföreträdare. Där fanns en hyfsad debattnivå. Detta ledde dock till en misstro bland företagen (ett eller alla vet jag inte) som resulterade i att politiken fick göra politisk avsiktsförklaring. Från början så var den så detaljerad att politiker kände sig bakbunda från att säga pip i talarstolen. Skulden lades på politiken som kollektiv, trots att verkligheten var en annan. Avsiktsförklaringen som sedan skrevs på säger varken bu eller bä. I samma veva så bildades ett projekt med hjälp av statliga pengar (SLUS) för att komma framåt och få till stånd en lokal utvecklingsstrategi. En grupp tillsattes med medborgare, företagare, föreningsmänniskor och några ledande politiker (läs kommunalråden och oppositionsrådet). Det förespeglas att vara medborgarns som är med. Men var alla grupper i samhället med? Inte ens alla partier i kommunfullmäktige fanns med i gruppen som skulle ta fram strategin för Vimmerby kommuns framtid. Snabbt så skulle en strategi tas fram som sedan ska förankras i politiken och krönas med beslut i kommunfullmäktige. Inte ens gruppledarna från de olika partierna fick vara med att ta fram strategin. Åter igen så är det inte i politiken mellan partierna som processen pågår och där idéerna bryts. Utan en liten grupp på sidan om som gör ett arbete som sedan när det är klart ska förankras i politiken i ett fullmäktigebeslut. Plötsligt så förflyttas ansvaret från den lilla gruppen till politiken utan att politiken fått äga processen med att ta fram strategin. Har detta växt fram för att politiken lämnat walk over? Kanske, och vore det inte då bättre att dra upp politiken igen på banan? Vad händer om politiken inte vill ta resultatet eller vill skriva om det från grunden? Återigen så är det till syvende och sist politikerna som revisorerna och medborgarna granskar.

Vimmerby behöver med andra ord en diskussion om demokrati, ansvar, mod och fantasi…

Media och annat Intressant: 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

About Peter Högberg 3497 Articles
Socialdemokratisk opinionsbildare som inte alltid är korrekt, om ni frågar runt, men alltid Hammarbyare!

Be the first to comment

Kommentera