Nu är det klart. Jag kommer lämna politiken. En liten tå kvar men resten borta från talarstolen och det dagliga käbblandet med majoritet eller opposition beroende på vilken stol jag sitter. Från att 2006 jobbat heltid som fritidspolitiker tar jag klivet vidare med mitt samhällsengagemang. Jag går till en folkrörelse som ger möjligheter till möten mellan människor och som är plattform för kulturen. 

I den politiska världen är 2022 valår. Alla strateger kliver fram för att finna valvinnaren. Paketera budskapet så vi kan övertyga kunden om att vår vara är den bästa. Men samtalet om den gråa kommunpolitikern som med de långsamma, små besluten omvandlar sin kommun till en bra tillvaro för medborgarna räknas inte. Med åldern så blir jag allt mer förtjust i just denna typ av politiker som inte måste ha ett utspel i media var dag. Som sakta stretar på med sin inre ideologiska kompass som vägledare. Som gärna hittar kompromisser över gränser så de kan bestå över skiften i makten. Kampanjer är så långt borta från den personen man kan komma. 

Från att ha stått och skrikit på torg, via sociala medier och jagat rubriker och klick har jag sakta backat in i det gråa för att få jobba med det politiska hantverket som gör skillnad i den enskildes vardag. Men jag känner inte riktigt att den platsen finns. Kampanjandet ska ske 24/7. Det är kanske så det ska vara men jag känner inte mig riktigt hemma där. Så att kliva åt sidan var inte så svårt och det är ett beslut som sakta växt fram genom åren om att få göra något annat innan graven öppnar sig. Visst kommer jag sakna när man i mindre grupper sitter och resonera för att knäcka lösningen på det problem som finns. När man ser helheten och ser hur en åtgärd i ena änden slår snett i den andra. Hur man får vrida för att få fram den smartaste lösningen. Ofta en som inte ger rubriker och som passerar obemärkt men som gör skillnad. Just detta hoppas jag få arbeta med i mitt nya uppdrag. Men självklart  genom att få lyfta fram de lokala folkets hus och folkets parker utan att själv stå i fokus jagade kryss. 

Folkrörelse och föreningslivet är en kärna i det svenska samhället. Men är det även så vi bygger samhället imorgon. Mycket av den sociala trygghet som vi idag har började med föreningar som stöttade den sjuke, arbetslöse. Man samlades i folkets hus och hade sina medlemsmöten. Genom fackliga stipendier kunde man studera vidare på rörelsedrivna folkhögskolor. Sakta så har mycket av detta tagits över av samhället och avståndet till medborgarna har ökat och ansvaret för det gemensamma minskat. Det blir alltid någon annan som har ansvar och ska göra. 

Men vi ser många samhällen och mindre orter där det fortfarande är föreningslivet och folkrörelserna som ger impulsen till utveckling och stolhet över sin bygd. Exemplen där folkets hus är bygdens vardagsrum finns. Men min önskan är att det ska finnas fler orter där folkets hus eller folkets park spelar en central för orten och för utvecklingen. Det är en av anledningarna att jag sökte mig till jobbet som regional strateg på Folkets hus och Parker.