Sa nån vallöfte eller blir du kränkt?

Snart är det val. Ett val som jag inte är lika engagerad i som vanligt. Med att lämnat det mesta av politiken så blir betraktandet lite mer utanför än innan. Men några korta reflektioner har jag…

Ge inga vallöften och ge många vallöften.
Om vita äldre män blir kränkta så har du träffat rätt och stå fast vid ditt löfte.

1. När det gäller vallöften så är det så att alla vill veta vad ni går till val på men samtidigt så kallar de era löften för valfläsk. Men forskare brukar konstatera att de flesta löften som ställts i en valrörelse är genomförda. Kanske modifierade utifrån valtekniska samarbeten efter valet. Det är inte så ofta som ett parti får egen majoritet i de svenska politiska församlingarna… Det är ungefär samma diskussion du får med medborgarna om förhållandet till de politiska motståndarna. Men är det inte bättre att ni jobbar tillsammans ,samtidigt som ni måste drämma till dem och visa på deras dumma idéer och era kloka…

2. Vita medelålders män blir ofta kränkta om det inte finns en sänkning av bensinskatten i ditt förslag. Eller så har de blivit snålare än finansministern och den samlade ekonomkåren. Allt och alla förslag är en förslösad skattekrona (Om den då inte går till sänkt bensinskatt…) Denna grupp tror jag inte att man får att bli nöjd. Det ligger i deras DNA att vara missnöjda och kränkta. Så att dessa män hoppar på på sociala medier hör till den politiska dramaturgin även om den är förbaskat tråkig. Ska också sägas att det lätt från deras munnar, tangenter kommer beskyllningar på en ohämmad invandring (även om den inte finns). Noterat är dock att när man möter dessa män på stadens gator så är de ofta lenare i käften än när de har en bildskärm framför sig. Som om de inte begriper att orden sårar oavsett varifrån de kommer, munnen eller tangentbordet…

Så till syvende och sist så har det politiska samtalet blivit tråkigare. Det är one-liners som gäller oavsett om det är i media eller talarstolen. Det bildande samtalet där man byter erfarenheter och lär av varandras olikheter är sällsynt. Påhopp och osanningar verkar vara rådande framför den egna åsikten. Mycket av detta gjorde att jag tröttande på politiken och de roller jag haft.

Ser jag då fram emot valrörelsen så är svaret enkelt. Nej det gör jag inte! Längtan till att det är över och med en förhoppning att det bildande samtalet kan komma åter och de fördummande påhoppen kan hamna i soptunnan.